Första dagen jag glömmer sätta på solskydd och vad händer? För första dagen sen jag kam till Australien så tittar solen fram ordentligt bakom molnen... Så nu ligger jag här med solbränd näsa, nacke och öron.
Vi gick upp 05:30 och gjorde oss i ordning och åkte iväg söder ut. Det var ganska intressant att se hur det Australiska landskapet utvecklades ju närmare kusten man kom.
Vi tog en fika halvvägs i en liten stad som heter Norseman. Det är också en guldgrävarstad, om än MYCKET mindre än Kalgoorlie med ca. 1500 invånare (Kalgoorlie har som sagt ca 30 000). Staden grundades av Laurie Sinclair och har fått namnet efter dennes häst. Det var nämligen hästen som, medan den stog bunden och skrapade hoven i marken, grävde upp en stor guldklimp.
Väl framme i Esperance ringde Karins vän Craig, som tydligen bor här, och vi bestämde oss för att träffas. Han har visat oss runt i staden.
Först åkte vi till ett utkicksställe med underbar utsikt över havet, underbara stränder och över staden.
Därefter åkte vi förbi en torkad saltsjö. Jättefin vit "öken". Eftersom det regnade igår så fanns det vattenpölar här o där och smakade man på vattnet så hade det en jättegod salt smak... Inte som vanligt bordssalt... inte ens som havssalt. Jättegott va det.Sen åkte vi å badade en snabbis. Det var skitigt vatten... enligt Craig. Det var egentligen mycke finare än vattnet på vanliga badstränder i Sverige. Men efter att ha sett hur vattnet sett ut på några andra ställen förstår jag att han tyckte det var skitigt.
Vattnet kändes kallt men som den badkrukan jag e så vande jag mig ovanligt snabbt och snart simmade jag omkring.
Efter badturen och en snabb dusch så åt vi på en "pub" (mer motell tycker jag själv). Därefter, när det blitt mörkt, åkte vi tillbaka till utkicksstället. Fast det blåste å va kallt så vi stannade inte länge. Dagen avslutades med en film (Fantastic Four 2) på bärbar DVD i skåpbilen och sedan gick Karin och Craig in till han för att sova.Det var tänkt att vi skulle sova i skåpbilen båda jag och Karin men efterssom Karin har basillskräck så tog hon chansen att sova på Craigs soffa när han dök upp. Hon ville inte utsätta sig för eventuella baciller jag har kvar från ungen på tåget (när jag åkte tåget till Kalgoorlie så var det en förkyld unge som hosta och nös på mig) så nu ligger jag här ute själv... ensam och övergiven :-)
Nu har jag bara en vecka kvar här. Det känns lite trist och nu i efterhand önskar jag att jag tatt ledigt en vecka till. Men när jag planerade så kände jag mig obekväm med tre veckor så jag e nöjd ändå.
Ne, nu e de dags att sova.
Ha're gött där hemma
